Fakta om IVF

Kvinnans menstruationscykel hänger ihop med naturliga variationer av hormonnivåer i kroppen. Dagarna runt ägglossningen är chansen som störst att bli gravid. För att hitta de dagarna är det bra att använda ägglossningstest, som finns att köpa på apotek eller i matvarubutiker. För kvinnor som har regelbundna cykler på ca 28 dagar brukar ägglossningen infalla ca dag 14.

Långt ifrån alla kvinnor har regelbundna cykler. Det finns många olika anledningar till att cyklerna kan variera. En del har långa cykler, en del har korta. Och för en del varierar det från gång till gång.

Oregelbundna cykler innebär att de antingen är längre än 35 dagar eller kortare än 21 dagar. Om man upplever detta, är det viktigt att boka besök hos en gynekolog om man önskar bli gravid. Det kan vara så att detta påverkar chansen och i många fall finns hjälp att få!

PCOS

PCOS betyder polycystiskt ovarialsyndrom, och förekommer hos många kvinnor. Det innebär att det i äggstockarna finns ett stort antal äggblåsor, och ibland även hög nivå av testosteron i kroppen. Vid PCOS kan det vara så att ägglossningarna är mycket glesa, eller att det inte sker någon ägglossning alls. Detta kan hos vissa medföra svårigheter att bli gravid.

Letrozol

Letrozol är ett läkemedel som används vid en relativt enkel hormonbehandling för de kvinnor som har oregelbundna cykler. Behandlingen går ut på att man framkallar en ägglossning för att öka chansen att bli gravid. Specialistläkaren som ordinerar läkemedlet följer också upp utvecklingen av äggblåsornas tillväxt i äggstockarna med hjälp av ultraljud. Målet är att det ska utvecklas en äggblåsa, vilket innehåller ett moget ägg. Ibland kan fler än en äggblåsa utvecklas och om man bedömer att risken för tvillingar eller trillingar är hög kan behandlingen behöva avbrytas.

IVF och andra typer av fertilitetsbehandlingar

Vid fertilitetsbehandlingar ingår det ofta vissa typer av hormonbehandlingar, framför allt under behandling med IVF (provrörsbefruktning). Eftersom man då ska ta ut äggen, befrukta och odla dem i ett labb, vill man öka chansen för att lyckas genom att ha omkring tio ägg att utgå från. Eftersom det naturliga är att ha ett moget ägg per cykel, behövs det hormonstimulering för att öka det antalet. Även i detta fall följer läkaren utvecklingen som sker i äggstockarna, och ibland tar man också blodprov för att mäta östrogenhalten. De flesta mår bra under den här typen av behandling. I vissa fall, kan kvinnan känna svullnad och spändhet i buken under senare delen av stimuleringen, men det brukar oftast gå tillbaka efter att stimuleringen avslutats.

IVF är en fertilitetsbehandling (även kallat provrörsbefruktning), där ägg befruktas med spermier utanför kroppen. Det är en vanlig metod för de par som är ofrivilligt barnlösa. För att kunna optimera behandlingen vill man ha fler än ett ägg att befrukta. Därför genomgår kvinnan en hormonstimulering där målet är att få ungefär tio ägg som mognar. Det kan ibland vara svårt att bestämma hur hög hormondosen ska vara, så ibland blir fler än tio ägg som mognar och ibland färre.

Äggreserv

Alla kvinnor har olika förutsättningar för att ägg ska utvecklas i äggstockarna. En del har en hög äggreserv, vilket innebär att det i äggstockarna finns gott om anlag till ägg. Andra har en låg äggreserv och då finns färre ägganlag. Detta tar läkaren reda på genom att undersöka äggstockarna med vaginalt ultraljud, samt genom blodprov som mäter hormonet AMH (Anti-Mülleriskt hormon). Utifrån denna information planerar IVF-läkaren vilken dos som kan passa för att stimuleringen ska bli så optimal som möjligt. Ibland kan det behövas en justering under behandlings gång, och ibland kan justering ske från en behandling till en annan.

Biverkningar

Vissa typer av stimulering innefattar några veckor av så kallad nedreglering, då kroppens egna hormoner dämpas. Detta görs vanligtvis genom att använda en nässpray, och de biverkningar som vissa känner av kan liknas vid klimakteriesymptom, det vill säga vallningar, svettningar och humörsvängningar. När sedan stimuleringen med injektionerna startar brukar dessa symptom försvinna.

Stimuleringen som gör att äggen utvecklas innebär dagliga injektioner. De flesta kvinnor mår helt bra, medan vissa kan känna av biverkningar mot slutet av stimuleringen, exempelvis känsla av svullnad och spändhet i buken.

Efter embryoåterföringen som brukar ske 2, 3 eller 5 dagar efter ägguttaget, ges ett tillskott av progesteron (gulkroppshormon). Detta kan ibland ge symptom som liknar graviditet, bland annat ömmande bröst.

Överstimulering

Det är mycket ovanligt att kvinnor drabbas av överstimulerings-syndrom (även kallat OHSS – ovariellt hyperstimuleringssyndrom) i den form som innebär allvarlig risk för henne, men ibland kan vissa kvinnor känna av en viss grad av överstimulering. Symptomen beror då på att vätska ansamlas i buken och äggstockarna blir förstorade. Illamående, smärta, svårigheter att ta djupa andetag är något som vissa upplever.

Det är då viktigt att prata med sin IVF-läkare för att kontrollera förloppet och eventuellt anpassa behandlingen så att det inte förvärras. Ibland kan embryoåterföringen skjutas upp till nästa menstruationscykel för att läkaren bedömer att risken för överstimulering är stor och eventuellt kan förvärras av eventuell graviditet. Då fryses embryot, och tinas upp när det är dags för återföring i nästa cykel.

För att kunna påbörja en IVF-behandling behöver den ansvariga IVF-läkaren information om patienten/patientparet angående eventuella bakomliggande orsaker till infertiliteten. Den informationen kommer från fertilitetsutredningen som patienten/paret genomgår innan det är dags att välja behandlingsalternativ.

Under utredningen tar man också ett blodprov som visar hur äggreserven ser ut hos kvinnan, det vill säga hur många anlag till ägg som finns i äggstockarna. Detta är viktigt för att planera vilka doser som ska användas vid hormonstimuleringen.

IVF-behandling

IVF är en metod som går ut på att ägg från äggstockarna tas ut och befruktas med spermier i ett IVF-lab och odlas några dagar för att sedan sättas tillbaka i livmodern. På så sätt kan man optimera och kontrollera förloppet, och hjälpa till där det behövs.

Återföringen av embryot sker vanligtvis 2,3 eller 5 dagar efter ägguttaget. Med hjälp av en tunn plastslang förs embryot in i livmoderhålan. Där fortsätter det att utvecklas och när det är 5-6 dagar gammalt börjar det växa in i livmoderväggen. Detta kallas implantation.

I Sverige återförs endast ett embryo till livmodern i de flesta fall. I undantagsfall återförs två embryon, exempelvis då patienten genomgått många behandlingar som inte lett till någon graviditet. Genom att bara återföra ett embryo (SET – Single Embryo Transfer) kan många fall av tvillinggraviditet undvikas, vilket är förenat med risker för både barnet och mamman.

Graviditeten

Ungefär en tredjedel av patienterna blir gravida per återföring, vilket kontrolleras med ett graviditetstest cirka 18 dagar efter ägguttaget. Testet mäter nivån av graviditetshormonet hCG i urinen. Testen som man får från sin klinik är samma sorts test som finns att köpa på apoteket eller matvaruaffären.

Om testet är positivt innebär det att man är i 5:e graviditetsveckan. Ibland kan det hända att en liten blödning uppstår, som inte påverkar graviditeten, men det kan vara bra att kontrollera det hos sin läkare. Den tidiga graviditeten följs upp av ansvarig läkare genom ett vaginalt ultraljud omkring åttonde graviditetsveckan, då fostret mäts och man ser om det finns en hjärtaktivitet. Om allt ser bra ut vid denna kontroll är risken för missfall bara ca 5 % och man får nu gå vidare till mödravården för fortsatta kontroller av graviditeten fram till förlossning.

En graviditet efter IVF-behandling går att beräkna mer exakt jämfört med en spontan graviditet. Man räknar att förlossningen kommer ske ungefär 38 veckor efter att ägget blev befruktat.

Det är vanligt att många väntar med att försöka skaffa barn tills att det känns som att rätt tid i livet infinner sig. Kanske vill man satsa på sin karriär, kanske man vill ha en viss ekonomisk stabilitet, eller kanske vill man ha ägnat sig åt resande till exempel. En vanlig anledning till att många väntar är också att man ännu inte funnit den partner som man vill dela föräldraskapet med.

Åldern påverkar chansen

Kvinnans ålder är den faktor som påverkar chansen att bli gravid allra mest. I takt med ökande ålder sjunker antalet ägg i äggstockarna, samtidigt som också kvaliteten hos äggen försämras. Detta sker genom hela livet, men efter 35 år sker förändringen mer drastiskt. Äggen finns med i äggstockarna sedan födseln, vilket skiljer sig från mannens könsceller som nybildas allt eftersom.

För ett par, där kvinnan är över 35 år, som har försökt bli gravida i minst 6 månader utan resultat, är det bra att gå vidare genom att boka en fertilitetsutredning tillsammans. Vid samkönade par eller ensamstående kvinnor bokas också en utredning för att ta första steget mot att försöka bli föräldrar/förälder. Ju tidigare man söker hjälp, desto större är chansen att kunna nå målet – att få barn.

Efter 40

För de kvinnor som är omkring 40 år är chansen att lyckas med IVF (provrörsbefruktning) cirka 20-25 %, och efter 40 år sjunker chansen för varje år som går. Då det finns stora individuella variationer är det viktigt att träffa en läkare för att få en bedömning av sina möjligheter. Förutom ålder är kvinnans äggreserv av stor betydelse vid IVF. Vid läkarbedömning görs bland annat bedömning av äggreserven (ultraljud och blodprov för bestämning av AMH värde).

Många av IVF-klinikerna i Sverige har satt en övre gräns på omkring 43 år för kvinnan att genomgå IVF-behandling, vilket är grundat i det som nämnt ovan, att chanserna med IVF försämras med åldern. I andra länder kan andra åldersgränser gälla, och det är inte ovanligt att kvinnor och män från Sverige väljer att göra behandling utomlands av olika anledningar.

Äggdonation

Om IVF med egna ägg inte lyckats, finns det ett annat sätt för kvinnor att öka sina chanser och det är genom äggdonation. Då genomgår man en IVF-behandling där ägget som befruktas är från en yngre kvinna och har då bättre förutsättningar att leda till en graviditet.

Äggdonation har tidigare i Sverige bara varit tillåtet att utföras av universitetssjukhusen, men sedan 1 januari 2019 tillåter lagen även privatkliniker att erbjuda detta. Det kan dock vara lång väntetid för att genomgå äggdonation eftersom det är brist på äggdonatorer i Sverige.

Vid IVF (provrörsbefruktning) tas ägg ut från äggstockarna för att befruktas med spermier utanför kroppen i ett IVF-laboratorium. För att optimera chanserna att kunna återföra ett befruktat ägg (embryo), med hög kvalitet, till livmodern brukar kvinnan oftast få genomgå en hormonstimulering, för att få flera ägg att mogna. I den naturliga menstruationscykeln är det bara ett ägg (ibland två) som mognar och vid en hormonstimulering är målet att få fram ca 10 st mogna ägg för att ha goda förutsättningar för en lyckad behandling.

Hormonerna gör så att de ägg-anlag som finns i äggstockarna utvecklas och blir till ägg som ligger inuti vätskefyllda äggblåsor. I takt med stimuleringen ökar äggblåsornas storlek, vilket den ansvariga IVF-läkaren följer genom ultraljudsundersökning. När ett antal äggblåsor blivit lagom stora bestämmer läkaren att det är dags att avbryta hormonbehandlingen och bestämma en tid för ägguttaget.

Olika känslighet

Olika kvinnor har olika känslighet för hormoner, vilket gör att den dos som läkaren bestämmer varierar från kvinna till kvinna. Läkaren gör en bedömning av äggreserv bl. a med hjälp av blodprovssvar (AMH) och ultraljud av äggstockarna. Utifrån kvinnans äggreserv beslutar man om dosnivå av hormoninjektionerna. Vid låg äggreserv ges högre doser, och vid hög äggreserv ges lägre doser. Man tar också hänsyn till kvinnans vikt och resultat av eventuella tidigare IVF-behandlingar.

Det kan ibland vara så att hormondosen ändras från en behandling till en annan på grund av att läkaren på föregående behandling kunde se att dosen var antingen för låg eller för hög. Dosen kan också ofta justeras under behandlingens gång för att sänka eller öka hormonpåverkan.

Om dosen är för låg kan det leda till att endast några få ägg eller ibland inga ägg alls utvecklas. Om dosen istället är för hög kan det bli så att äggstockarna svarar kraftigt på hormonerna och för många ägg växer till och utvecklas. I vissa fall kan det bli komplikationer i form av överstimulering (OHSS – ovariellt hyperstimuleringssyndrom). Det är ovanligt att OHSS utvecklas och blir allvarligt, men det är inte ovanligt att kvinnor kan känna av en viss grad av överstimulering. IVF-läkarna kontrollerar alltid utvecklingen i äggstockarna och är bra på att förutse de fall där risken för detta är stor, samt att sätta in åtgärder för att bromsa överstimuleringen.

Symptom på överstimulering

Symptom på att man är på väg att bli överstimulerad är exempelvis svullnad, ömhet/smärta och spänningskänsla över nedre delen av magen, vilket beror på att äggstockarna är förstorade och vätska samlas i buken. Man kan må illa, känna trötthet och nedsatt allmäntillstånd samt ha svårt att ta djupa andetag. Vid dessa symptom ska man alltid höra av sig till sin klinik för att få en bedömning av läkare. I vissa fall kan akut sjukhusvård behövas.

Överstimuleringen kommer i slutet av behandlingen och ibland till och med efter embryoåterföringen. Chansen att bli gravid påverkas inte av detta, men ibland kan läkaren välja att vänta med återföringen till nästa cykel för att undvika att överstimuleringen ska förvärras. Embryot fryses då ner och kvinnan får komma tillbaka för en frysåterföring nästa cykel istället. Återföring av ett fryst embryo görs ofta utan hormonstimulering, eller ibland endast med en lättare form av stimulering.

Alla landsting i Sverige finansierar att antal IVF-behandlingar eller inseminationer för varje patient/patientpar om landstingets kriterier är uppfyllda, men finansieringen gäller bara för patientens/parets första gemensamma barn. Om patienten/paret önskar göra en syskonbehandling behöver de därför vända sig till en privatklinik.

Det finns privata kliniker på flera orter i Sverige, exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö. De flesta kliniker har dessutom samarbete med andra specialistläkare inom gynekologi runtom i landet, vilket möjliggör att en del av behandlingen kan skötas på en mottagning som ligger närmare sin hemort. Dessa läkare brukar kallas distansläkare eller hemortsläkare och har avtal med IVF-kliniken om hur behandlingarna ska planeras och utföras.

Behandlingskostnad

De flesta privatkliniker i Sverige har flera olika upplägg för betalning att välja på. Man kan antingen betala för en behandling i taget (enstaka eller enkel behandling) eller för en paketlösning där det ingår till exempel två eller tre behandlingar. Oftast är reglerna så att om man får ett barn på första behandlingen räknas hela behandlingsserien som avslutad, det vill säga övriga behandlingar är då förbrukade.

Kostnaden för en behandling ligger på mellan ungefär 35 000 kr – 40 000 kr i Sverige. Det finns olika varianter på paketlösningar och dessa ligger vanligtvis på mellan 45 000 kr – 85 000 kr. Tillsammans med läkaren går man igenom de alternativ som finns vid planeringsbesöket och vilket upplägg som kan passa varje patient/par. Klinikerna ger ut ett skriftligt avtal, som är viktigt för båda parter för att det tydligt ska framgå vad som ingår i den behandling man betalar för.

Om en IVF-behandling leder till god embryoutveckling, och man på dagen för återföring ser att det finns fler än ett embryo som har hög kvalitet, brukar resterande frysas ner. Man får då betala en fryskostnad för dessa embryon. De frysta embryona kan användas för eventuella framtida återföringar, vilket innebär att man då slipper genomgå en lika omfattande hormonstimulering igen.

Återföring av ett fryst och tinat embryo brukar kosta omkring 15 000-20 000 kr. Chansen att blir gravid efter återföring av ett fryst embryo (dag 5) är ungefär lika stor som återföring av ett färskt embryo.

Delbetalning

Många kliniker erbjuder olika möjligheter att delbetala sin behandlingskostnad. Det är stora summor det handlar om, och många kan uppleva att det är svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Genom samarbete med t ex Human Finans finns hjälp att få genom att dela upp betalningen på ett antal månader. Det brukar finnas räntefria alternativ om uppdelningen gäller en kortare period, och väljer man en längre avbetalningsperiod tillkommer en viss ränta.

IVF är en metod för att hjälpa de par som har svårt att bli gravida på egen hand. Efter att ha försökt i ett år utan att lyckas kan paret söka hjälp inom sjukvården, att få göra en fertilitetsutredning. .  Om kvinnan är äldre än 35 år kan utredning startas redan efter ett halvårs försök till graviditet. En läkare utreder då om det finns någon bakomliggande orsak till infertiliteten.

Om det vid utredningen framkommer resultat som visar på att IVF skulle kunna vara en behandling som förväntas öka chanserna att få barn, får paret boka en tid på en IVF-klinik.

IVF-behandlingens steg

1. Hormonstimulering

För att få ägg att mogna i äggstockarna genomgår kvinnan en hormonstimulering. Målet är att få fram 10-12 äggblåsor. Stimuleringen sker med dagliga injektioner och sjuksköterskorna/barnmorskorna ger instruktioner hur de ska tas. Det finns två olika typer av hormonstimuleringar, det långa och det korta protokollet. Vid det långa protokollet tas en nässpray i 2-3 veckor innan injektionerna startas. Totalt tar detta ungefär 5 veckor. Det korta protokollet sker med endast injektioner och tar omkring 2 veckor.

Under stimuleringen följer läkaren äggblåsornas utveckling i äggstockarna med hjälp av vaginalt ultraljud. Ibland tas också blodprov för att mäta nivån av östrogen.

2. Ägguttag

När läkaren bedömer att äggblåsorna är lagom stora bestäms vilket datum ägguttaget ska ske. 36 timmar innan uttaget tas en sista injektion – äggmognadssprutan. Vid ägguttaget punkteras äggblåsorna med hjälp av en nål via slidan och äggen som ligger inuti blåsorna aspireras via nålen till ett provrör. Vid ägguttaget ges lokalbedövning och i tillägg ett snabbverkande smärtstillande läkemedel via en venkateter i armen.

Vätskan med äggen undersöks av embryologerna och äggen överförs till odlingsskålar med näringslösning.

3. Befruktning

Samma dag som äggen tas ut lämnar också mannen ett spermaprov. Detta prepareras och senare under dagen förs ägg och spermier samman. Det sker antingen genom att de läggs i samma odlingsskål där spermierna själva befruktar ägget, eller genom att en spermie injiceras in i ägget. Det senare alternativet sker när spermierna är få till antalet eller har svårt att ta sig fram av egen kraft.

4. Odling av embryon

Dagen efter ägguttag och befruktning ser embryologerna vilka ägg som blivit befruktade. De har då två kärnor (en från spermien och en från ägget) som sedan smälter samman för att bilda en gemensam kärna. De ägg som är befruktade odlas 2-5 dagar. Under tiden följer embryologerna och läkarna utvecklingen.

5. Återföring

När det är dags för återföring väljs det embryo ut som bedöms ha högst chans till graviditet. Detta sker vanligtvis på dag 2 eller dag 5. Om det finns fler än ett embryo med god kvalitet kan övriga frysas ner för eventuella framtida återföringar.

6. Hormonstöd

För att öka chanserna till graviditet tar kvinnan extra tillskott av gulkroppshormon första tiden efter återförandet.

7. Graviditetstest

Ungefär 3 veckor efter ägguttaget kan graviditetstestet tas. Ibland kan blödningar uppstå innan, men det är ändå viktigt att ta testet för att vara säker. Det är vanligt med blödningar även om behandlingen lyckats.

Om testet visar negativt kan ett samtal med ansvarig läkare bokas in för att diskutera hur man vill gå vidare. Om det visar positivt planeras ett tidigt ultraljud in, omkring graviditetsvecka 7.

Tidigare har behandling med IVF (provrörsbefruktning) varit förenat med hög risk för tvillingar och trillingar. Men sedan slutet av 1990-talet började resultaten gällande födda barn efter behandling med IVF förändras på ett positivt sätt. Andelen födda tvillingar och trillingar sjönk, och andelen födslar med bara ett barn ökade. Detta berodde på att metoden för att frysa ner embryon utvecklades till det bättre, vilket gjorde det möjligt för IVF-kliniker att ”spara” patienternas embryon i ett fryst tillstånd. Så istället för att återföra ett flertal embryon, så kunde man välja ut ETT att återföra. De övriga kunde frysas ner för att användas för framtida försök ifall det skulle bli aktuellt för patienterna.

Att återföra endast ett embryo kallas singel embryo transfer (SET) och det blev snabbt en vedertagen metod i Sverige då Socialstyrelsen införde riktlinjer om detta 2003.

Flerbördsgraviditeter innebär risker för både mamman och barnen, bland annat kan barnen födas för tidigt och det finns en ökad risk för havandeskapsförgiftning. Genom att bara återföra ett embryo, och frysa ner övriga embryon, kan således riskerna minskas och dessutom får paret chans att göra återföring med frysta/tinade embryon vid ett senare tillfälle och slippa genomgå en hormonstimulering igen.

Hur blir tvillingar till?

Enäggstvillingar uppstår genom att ett embryo delar sig till två och enäggstvillingar kommer från ett enda befruktat ägg. Enäggstvillingar har alltid samma kön. Enäggstvillinggraviditet sker spontant och går inte att påverka. Vid IVF är det något vanligare med enäggstvillingar jämfört med vid spontan graviditet.

I vissa fall väljer man erbjuda paret återföring av två embryon, och ansvariga läkare har då bedömt att risken för tvillinggraviditet är liten.  Vid tvillinggraviditet efter återföring av två embryon blir det oftast (men inte alltid) tvåäggstvillingar.

Både enäggs- och tvåäggstvillingar innebär ökade risker både för mamman och barnen.

Ungefär 1,5 % av alla förlossningar som sker är med tvillingar. Och vid IVF ligger nivån högre, ungefär på 3 % (i Sverige).

Att genomgå IVF är för de flesta en speciell tid och många upplever det som en berg-och-dalbana. Det kan vara påfrestande både känslosamt och fysiskt för båda parter och man brottas kanske med många frågeställningar gällande livet i stort men även gällande behandlingen i sig.

Det är många som väljer att inte berätta för sin omgivning om sina IVF-försök för att slippa känna press från andra, medan det för vissa är helt naturligt att berätta om det. Oavsett hur man väljer att göra så ska man göra det som känns bäst för en själv.

När det gäller IVF och även andra typer av fertilitetsbehandlingar så är det mycket som ska stämma för att behandlingen ska lyckas, och många gånger gör det också det glädjande nog. Två personers likheter och olikheter ska stämma överens för att möjligheten ska skapas för en ny människa att bildas.

När man sätter igång med sin behandling är det bra om man är beredd på att det kanske inte fungerar direkt. Det kan komma att behövas ett antal försök innan man når målet.

Resultat

En IVF-läkare planerar behandlingen så att den ska kunna utföras på ett så optimalt sätt som möjligt. Detta sker utifrån all information från fertilitetsutredningens analyser och resultat, samt läkarens kunskaper och erfarenheter. Utifrån detta görs en plan, tillsammans med paret, för hormonstimulering, ägguttag, befruktning, odling och återföring av embryon.

För de par som genomgår en embryoåterföring blir ungefär en tredjedel gravida på första försöket. Den här siffran är dock mycket beroende av kvinnans ålder. Om ett par genomgått tre embryoåterföringar får ungefär 70 % av dem ett barn. Det är därför väldigt viktigt att se varje behandling som ett delförsök i en serie av behandlingar.

Det finns även metoder för att sortera fram embryon med hög kvalitet, exempelvis genom blastocystodling (även kallat långtidsodling). En förutsättning för att kunna göra långtidsodling är att det finns möjlighet att skapa flera embryon vid varje stimulering. Vanligen krävs minst fem befruktade ägg för att välja denna metod. Vid långtidsodling kan chansen att få ett barn vara upp emot 50 % vid ett embryoåterförande.

Vissa saker kan variera mellan behandlingarna. Exempelvis, läkaren kan behöva justera hormondoserna till andra behandlingen för att resultaten ska kunna förbättras, efter att man sett hur första stimuleringen utvecklade sig. Kvalitet hos ägg och spermier kan också variera mellan cykler, vilket också gör att chansen att lyckas kan vara variera mellan olika behandlingar.

IVF är en metod för att hjälpa de som inte kan bli gravida på egen hand, och den utförs på ett antal kliniker i landet, både privata och på sjukhus. På sjukhusen och vissa privatkliniker som har avtal med landstinget kan patienter som uppfyller landstingets kriterier få upp till tre behandlingar utan kostnad. Man betalar bara vanlig patientavgift vid besöken.

För att få boka tid för IVF behöver paret genomgå en fertilitetsutredning innan, där en läkare utreder om det finns någon orsak till infertiliteten. Det är när denna utredning är klar, då läkare och patienter går igenom alla testresultat och analyssvar, man kan börja diskutera möjliga vägar att gå för att få hjälp. IVF kan då vara en metod som kan öka chansen att lyckas.

Väntetider

När paret bestämt sig för att det är IVF som man vill genomgå kan de antingen att få en remiss till ett reproduktionsmedicinskt centra på ett sjukhus, ifall de uppfyller de kriterier som finns, eller välja att betala privat för behandlingen. Inom landstingen är det ibland väntetider, men det ser väldigt olika ut från region till region, samtidigt som det varierar kraftigt i olika perioder. Vanligtvis får man komma på ett första planeringsmöte med läkare inom någon månad, och efter det är väntetiden mellan 3-12 månader för att starta själva behandlingen, beroende på var i Sverige man bor.

I de flesta landsting kan man, genom att åberopa vårdgarantin, söka sig till andra delar av landet ifall hemortens landsting inte kan uppfylla vårdgarantin. Vårdgarantin i detta fall innebär att man ska få träffa en IVF-läkare inom 3 månader och sedan påbörja sin behandling inom 3 månader efter det.

Privat finansiering

Privata kliniker har kortare väntetider på grund av att de inte har samma patienttryck som sjukhusen. Vanligtvis får man träffa en läkare inom några veckor och planera sin behandling. Därefter brukar det inte vara så mycket mer väntetid än att vänta in kvinnans menstruationscykel för att kunna påbörja hormonstimuleringen.

Det finns olika orsaker till att patienter väljer att betala privat för sin behandling, och det är inte enbart på grund av att väntetiden ofta är kortare. I en del fall finns inget annat val ifall man beslutat sig för att genomgå IVF. Det kan vara så att de kriterier som landstingen satt upp för landstingsfinansierad behandling inte uppfylls, avseende exempelvis åldern. Privatkliniker har oftast en högre åldersgräns. Det kan också vara så att man har gemensamma barn sen tidigare, vilket också medför att behandling via landstinget inte är möjligt.

IVF med donerade spermier

Från och med 1 januari 2019 är det tillåtet för privata kliniker att utföra IVF med donerade könsceller (ägg och spermier). Detta har tidigare i Sverige bara varit tillåtet på universitetssjukhusen, och väntetiden har varit längre än för vanlig IVF eftersom tillgången på donerade spermier och ägg är begränsad.